ICL är en engelsk förkortning för Implantable Contact Lens, på svenska implanterad kontaktlins. Ett vanligare namn för denna är på engelska IOL – intraocular lens, och på svenska intraokulär lins.
Idén om att ersätta ögats lins med en konstgjord sådan föddes i England i slutet av 1940-talet av läkaren Sir Harold Ridley. Vid den här tiden var det vanligt att man avlägsnade linsen vid behandling av bland annat grå starr och katarakter, eftersom den i sjukdomens senare skede var så grumlig att blindhet inträdde. Ridley implanterade framgångsrikt en lins av plexiglas i november 1949, men det skulle dröja i närmare trettio år innan tekniken accepterades och började vidareutvecklas.
Under en lång tid användes uteslutande hårda linser av plexiglas, och slipningen var ofta sådan att man skulle kunna se bra på långt håll (även om motsatsen förstås förekom). Numera används ofta mjuka linser av silikon och akryl. Den största fördelen med dessa är att de kan vikas ihop och därmed föras in i ett mycket mindre hål i ögat, något som ger både kortare operationstid och snabbare läkning. De kan även i viss mån ändra form och därmed ge fokus på olika avstånd. Vanligast för att ge bra syn både på kort och långt håll är dock bifokala linser som slipats för just detta syfte.
Bifokala linser hör dock tyvärr fortfarande till ovanligheten, och det största och vanligaste problemet som patienter upplever är att de inte längre kan fokusera på nära håll efter ingreppet. Det slår förvisso att vara helt blind till följd av en katarakt, men kan för många vara en obehaglig upplevelse. Färre än 5 % upplever dock några medicinska problem eller biverkningar av ICL-behandling.